Att överleva seminarier - en guide
Felix Larsvik
För några månader sedan skickade Mats Görrel in en väldigt välskriven debattartikel till Bambabladet, som jag till allra största del kan skriva under på. När vi ändå är inne på temat att utvärdera och kritiskt granska undervisningsformer på Pedagogen, ser jag följande text som en naturlig fortsättning på Mats artikel. En av de vanligaste undervisningsformerna på universitetet är just olika typer av seminarium, där undervisningens form, den eviga didaktiska frågan “hur”, ofta går stick i stäv med hur vi ska undervisa våra framtida elever. Det sker enligt min erfarenhet inte alltför sällan att läraren tolkar det så kallade seminariet som en föreläsning och därmed håller låda i större delen av passet. Dessa “seminarier” är, som Mats skriver om föreläsningar, ofta av det mindre interaktiva slaget. Oavsett vad finner vi enligt min mening sällan det ideala seminariet, där kurskamrater hjälper varandra att förstå kursinnehållet på ett fördjupat sätt. Frågan du därefter kanske ställer dig, liksom jag har gjort, är hur tiden på dessa seminarier bäst spenderas.
Anledningen till att jag kom att tänka på detta ämne var ett seminarium jag deltog på för inte särskilt lång tid sedan, och som kan ha varit ett av de mest katastrofala sådana jag någonsin har deltagit i. Det finns ett flertal anledningar till denna upplevelse. Dels höll, liksom exemplet ovan, läraren låda under den absoluta majoriteten av lektionen, och innehållet i denna föreläsning var dessutom bara en sammanfattning av den obligatoriska litteraturen som enligt kursens beskrivning tvunget skulle tas del av inför seminariet. Dels var det tydligt att seminarieledaren inte var säker på sitt ämne, vilket jag efter en snabb informationssökning insåg måste vara för att varken ämnet eller åldersgruppen för det aktuella seminariet överensstämde med seminarieledarens forskningsinriktning. Här landar vi i mitt första tips för att överleva upplevda meningslösa seminarium, nämligen att om du väljer att multitaska, försök att hålla dig någorlunda till ämnet, för att inte förlora för mycket fokus.
Självfallet har jag även upplevt högst lyckade seminarium, där diskussionsfrågorna är anpassade efter ämnet och på en rimlig nivå, även om jag, liksom många andra jag talar med, ser dessa seminarium allt för sällan. Just på grund av att denna typ av seminarium är så sällan förekommande, upplever jag att jag liksom många andra inte förbereder mig tillräckligt väl, på grund av dåligt matchande förväntningar, vilket ger ett illa resultat oavsett. Det här leder mig till mitt andra tips i ordningen, nämligen att få en känsla för stämningen i den seminariegrupp du tillhör, för att (tyvärr) kunna förbereda sig på ett rimligt men ändå adekvat sätt.
Vad sker om ett seminarium ligger under en väldigt opassande tid, som krockar med ens andra åtaganden? Som en person som gärna har flera projekt på gång simultant har det åtminstone hänt mig, oavsett om det rör sig om en oväntad schemaändring eller någon annan väl underbyggd anledning, att jag inte kan delta i ett seminarium. Här ligger mitt tredje tips nära till hands, att innan du gör ett försök att byta seminariegrupp bör du undersöka hur kompletteringsuppgiften ser ut. Det har flera gånger hänt mig att kompletteringsuppgiften tar kortare tid att genomföra än att genomföra seminariet i sig, vilket jag menar är obegripligt ironiskt, men eftersom det ser ut så går det ändå att använda till sin fördel.
Med dessa ord i grunden har jag lyckats ta tillvara på mina studier på ett så adekvat sätt som det är möjligt för mig, samtidigt som jag har möjlighet att ta tillvara på min studietid, likt jag beskrev i min krönika i våras. Jag hoppas att du som läsare likväl gör ditt bästa för att ta tillvara på dina studier och din studietid, på ett strategiskt och väl validerat sätt.
Felix Larsvik