Högskolans demokratifostran?
Linnéa Galle
Jag önskar börja denna artikel med att poängtera att även om det svenska universitet, specifikt Göteborgs universitet, kommer komma att kritiseras, betyder detta inte att inget positivt sker i denna verksamhet, och att allt bör kastas bort. Denna artikel skrivs tvärtemot som ett rop, i hopp att det som skrivs ekar i vårt universitet, då den poängterar det som bör förändras i de olika lärarprogram inför framtiden.
Under min studietid har jag på alla sätt och vis fått lära mig om pedagogik och barns rättighet till tillgång för en utbildning anpassade för alla barn i barngruppen, samt en demokratisk atmosfär. Medan vi som studenter har ett visst inflytande kring hur utbildningen utformas i form av kursutvärderingen exempelvis, har jag konstaterat att vår utbildning snarare är en fortsättning av ”den klassiska skolan” som för samhällets förväntningar högre och högre och strävar efter en effektivisering av människor. I förskollärarprogrammet exempelvis är kurserna relativt korta, cirka en månad, men varje kurs innefattar otroligt mycket litteratur. Studenter förväntas läsa ungefär hundra sidor per vecka, om inte mer beroende på kursen, för att sedan skriva tenta fyra veckor efter kursstart. Detta tillvägagångssätt i undervisningen gör det svåruppnåeligt för elever med dyslexi, elever med svenska som andraspråk och elever med inlärningssvårigheter att lyckas i sina studier. Pedagogiken GU lär sina lärarstudenter appliceras inte i de olika programmen, och detta resulterar i att vissa studenter, som skulle potentiellt bli fantastiska studenter, isoleras från att lyckas i sina studier.
Ett argument som har getts till personer i min omgivning är att ”universitetet är inte gjord för alla”. Detta tar, anser jag, sitt ursprung i tron om att enbart en del personer är anpassningsbara till det moderna skolsystemet. Det är idag en verklighet, men med genomförandet av ett fåtal förändringar, kan universiteten öka tillgängligheten för att fler ska kunna utbilda sig och styra över sin framtid, samt förbättra andras. Utbildning bygger framtiden. Att investera i människor, i elever, som sedan kommer att utbilda framtida generationer; det är att investera i framtiden.
Hur kan vi lära oss om pedagogik och inkludering när många av våra kamrater har så svårt att ta sig igenom deras studier? När så många hoppar av eller går in i väggen? Var tar demokratin sitt ursprung, om inte i medborgares rätt att utbilda sig, utvecklas och växa med sina medmänniskor? Om vi inte ens ger framtidens pedagoger möjligheten att påverka framtida generationer? Som Victor Hugo själv sa: ”Öppna skolor, och du kommer att stänga fängelse”. Men nog med klagandet, här kommer jag med några förslag till vårt kära universitet i hopp om förändring, om inte för oss, så för kommande generationer.
För det första borde inte enbart elever med diagnos ha tillgång till ljudböcker, utan även elever med svenska som andraspråk då muntligt språk ofta underlättar förståelsen för litteratur som ofta innehåller ett komplicerat språk. Summeringar av litteraturen med de viktigaste begreppen kan även ges till studenterna, som sedan kan fördjupa sig i ämnet med hjälp av litteraturen. Detta betyder inte att vi inte bör läsa litteraturen, att vi inte har förståelsen för att artiklarna och böckerna hjälper oss inför förståelse av språket som används inom forskningen. Det jag menar är önskan om en lättare tillgång till viktig information för till exempel personer med koncentrationssvårigheter. Litteraturen skulle dessutom kunna delas upp i olika grupper för att sedan bearbetas allesammans under seminarium, då studenterna har möjlighet att dela med sig av sina tankar om litteraturens innehåll. Vissa kurser borde ha möjlighet att förlängas, då många moment och mycket information behöver bearbetas inför en komplett förståelse för ämnet.
Mer och mer kunskap och förväntningar trycks på både pedagoger och på elever. Vi bör tänka om vårt sätt att arbeta runt kunskap och lärande. I en ideal värld skulle jag personligen önska att alla fick ta sin tid, att mindre information skulle tryckas ner i halsen på både barn och vuxna. Men jag vet också att jag troligen är vad John Lennon skulle kalla för en ”dreamer”. Än så länge så hoppas jag på en bättre inkludering av alla elever och deras verkliga behov inom våra lärar-och pedagogiska utbildningar. Målet borde inte vara att skapa effektiva studenter, utan istället forma duktiga pedagoger med breda kunskaper och ett gott mänskligt bemötande.
Linnéa Galle,
En hoppfull student.